måndag 1 augusti 2016

ÄNTLIGEN!

I går var vi på SSRK Östergötlands årliga fasta prov i viltspår. Vi har varit på platsen förr i samband med Vångacupen 2015 (i år var den i Kolmården), men det var första gången vi var på det ordinarie provet. Många nya viltspårvänner var på plats och vi fick samma domare som vi hade haft på vårt elitspår där förra året. Det gladde mig då han var väldigt pedagogisk och väl insatt i ämnet. Tyvärr var vi hund nummer 4 för vår domare så det blev en lång väntan, utan sällskap (varför tog jag inte med mitt virkjobb??) och trots att morgonen varit kall och Nässla var badad så började värmen smyga sig på då vi inte kom till start förrän vid lunch. 
Nässla cool men uttråkad under väntan. 
Förutom vår domare fick vi också med oss Björn som ska bli domare. Björn är en av de nya vännerna, som hejat på oss och som vi fajtas mot på alla prov, så det var faktiskt extra kul att han skulle få gå med, även om man hör saker så är det alltid en annan sak att få se. Domaren försökte skrämma mig innan spåret att det var jättesvårt, men jag gick inte på något, det finns ju alltid en gräns i hur svårt ett ökl spår kan vara. På väg till starten så började min bil tjuta så jag och Nässla fick springa tillbaka och öppna dörren och sedan sprang vi mot domaren igen varpå domaren säger: "Du behöver inte springa, det är dumt om hunden tror att ni ska göra något annat än spåra" men jag sa bara att hon vet ändå ;-) Och det behövde jag INTE äta upp!! 

Domaren visade var skytten stått och vart rådjuret sprungit in i skogen, men knappt innan han förklarat klart så tog Nässla upp deras spår direkt från vägen och spårade på. Domaren frågade om vi hade spåret varpå jag sa att vi får se, när vi passerat rutan och Nässla var supertydlig att hon hade koll så vinkade jag till domaren och sa att nu så har vi spåret och de hängde på. Sen gick det bara som på en räls, hon tog knappt upp nosen från spåret, stördes inte av att jag bromsade henne i de branta nedförbackarna (som var flera), gick rakt över en fågel utan att reagera (som flög upp när jag klev vid den) och var lugn vid skottet. Vindade som vanligt de sista 30 meterna, men ja, det var ett fantastiskt spår! Domaren lovordade redan efter spåret och Björn sa att han aldrig sett något så bra spår förut och själv visste jag att vi hade satt ett av våra bättre spår. 

Sen var det en evig väntan medan domarna konfererade om vilken hund som förtjänade vilka vandringspriser (att jag inte tog med min virkning igen då!) men tillslut fick vi vårt protokoll. Domaren beskrev så fint Nässlas jobb, vilka svårigheter hon jobbat sig igenom och vi fick ett förstapris och ett HP! Äntligen!! 

Denna får faktiskt en plats i fina bokhyllan.
Det var en flat till som fick HP och domarna hade övervägt fram och tillbaka och kommit fram till att det fanns inget som skiljde de åt så de fick gå på åldern. Den andra hunden var ett år yngre än Nässla och blev därför bästa flat och därmed bästa provhund. Rackarns alltså! Även om många beklagade att vi inte vann så känner jag ändå att vi gjorde det, vi fick vad vi förtjänade och det var det här förbaskade HPt! Nu kan vi äntligen få vara med och tävla om en plats på SM.

Cheesburgare till viltspårsdrottningen
Domarens kommentar
Efter provet kom flera domare fram och gratulerade, den ena var den som dömde det ena spåret på Kolmården och peppade mig hur jag ska träna vidare. Så nu får vi helt enkelt lägga på ett kol för spårcupen som är om några veckor, vi måste lära oss att hitta legor, vara passiva och känna oss ännu säkrare i spåret. 

1 kommentar:

Erika sa...

Ni är helt fantastiska! Finns inga gränser liksom! Stort Grrrattis!